Arvo Pärts konsert i Engelbrektskyrkan

0
194

Photo: Kaupo Kikkas

Konsert den 15 september kl 15:00 Engelbrektskyrkan

Alla konsertens fyra körverk av Pärt har stark koppling till den kristna tron, som präglat både hans liv och karriär. Tydligast är de två lovsångerna från Nya testamentet: Jungfru Marias, Magnificat, och Symeons, Nunc dimittis. Lars Johan Werles suggestiva Canzone 126 efter italienska lyrikern Francesco Petrarca rör sig i samma lyriska, målande klangvärld som Luciano Berios Cries of London, en skildring av stadens ljud för länge sedan, och Tormis Tornikell minu külas eller Tower Bell in My Village.

“Jag jämför min musik med vitt ljus, det ljus som innehåller alla färger. Bara ett prisma kan få de enskilda färgerna att framträda; detta prisma kan vara lyssnaren.” – Arvo Pärt

Det var en strålande vinterdag i februari år 1976. Arvo Pärts hustru och själsfrände Nora hade försökt få med Arvo ut på promenad hela förmiddagen, men gett upp och lämnat honom försjunken vid pianot. Pärt hade inte komponerat något på flera år. Bakom dem låg en lång period av kamp, jakt på intressant litteratur i det stängda Estland och ångest i sökandet efter ett eget uttryck, som skulle korrespondera med det inre livet.

När Nora kom in igen hade Für Alina kommit till, det lilla pianostycke som i all sin enkelhet bar fröet till all musik Pärt komponerat efter det.

Tõnu Kaljuste, grundare av Estlands filharmoniska kammarkör och Radiokörens före detta chefsdirigent, hör till dem som vistats mest i det universum Arvo Pärt skapat. Det är en värld där en enda ton räcker, om den spelas tillräckligt vackert. En matematisk struktur, en asketisk estetik – en helt egen röst, som blivit en så stor del av vår kultur att Pärt år 2018 är världens nu levande mest framförda tonsättare för sjunde året i rad. Många beskriver musiken som mystisk och meditativ. Vackra klanger, säger andra. ”Man ska inte prata för mycket om musiken,” säger Tõnu Kaljuste, ”det blir bara bla, bla, bla.”

Radiokören har under tjugo år både uruppfört och spelat in Pärts musik tillsammans med Kaljuste, och vet att man som sångare måste våga följa både tonsättare och dirigent in i denna värld. Det kräver stor vokal koncentration och konstnärlig hängivelse att ge röst åt Pärts långa linjer, rena treklanger och precisa skeenden. ”Varje verk är en egen värld som öppnas åt oss genom texten,” säger Kaljuste om samarbetet med Pärt. ”Han är mycket känslig och krävande och kommenterar ofta musikernas arbete genom bilder. ’Luta dig mot tystnaden’ brukar Pärt säga till dem som arbetar med hans musik.”

Runt Pärts milda, skäggiga uppenbarelse väsnas andra röster i programmet. En annan landsman som Tõnu Kaljuste haft ett långt och nära samarbete med är Veljo Tormis, lärare i komposition till Arvo Pärt under hans år på musikhögskolan i Tallinn. Tormis musik har kallats magisk minimalism, men hamnar med sina folkliga, ibland stökiga och teatrala inslag långt från Pärts strama version av det minimalistiska. Från gathörnen ropar de skitiga, otåliga och skränande försäljarna i Luciano Berios galna Cries of London, ett mellanting mellan teater och musik. Och ifrån fjärran italienska stränder suckar Petrarca över sin förlorade kärlek med Lars Johan Werles röst i Canzone 126.

Text: Janna Vettergren

Mer info: www.berwaldhallen.se

JÄTA KOMMENTAAR

Please enter your comment!
Please enter your name here