Enno Hallek i DN och i SvD

0
50

FOTO: Anna Littorin / TT

 

Dagens Nyheter publicerade 2018-10-24 artikel “Njutningsfull retrospektiv av Enno Hallek”

På Konstakademien visar Enno Hallek en retrospektiv utställning. Sebastian Johans tycker att konstnären bara blir bättre och bättre med åren.

Det finns en förförande lätthet i allt som Enno Hallek gör. Och ändå finns tyngden där. Och allvaret.

Det är en ren njutning att vandra runt i den smått retrospektiva utställningen ”Portable Sunset Forever” i Salarna på Konstakademien i Stockholm (visas t o m 11/11). 

I Halleks långa karriär finns en tydlig linje. De starka färgerna, humorn, den intellektuella skärpan och oviljan att stanna inom måleriets förväntade ramar är drag som ständigt återkommer. 

Tematiskt är det aldrig långt till den egna erfarenheten som båtflykting från Estland under 40-talet. Vågorna, rörelsen över havet, den löftesrika horisonten, färden mot regnbågens slut.

Det är få konstnärer förunnat att hela tiden bli bättre. Hallek hör till undantagen. De bärbara solnedgångar som de senaste decennierna har varit och fortfarande är hans mesta motiv är också konstnärskapets höjdpunkt. 

De figursågade cirkelformade träskivorna, som liksom många av Halleks verk blinkar till klädhängarens klassiska form, är täckta av landskap i varierande grad av abstraktion och har allt man kan önska sig. En tydlig konceptuell idé, en signifikant form och ett hämningslöst lekande anslag. De fungerar dessutom utmärkt i grupper på väggarna, tätt hängda i ställningar och alldeles ensamma.

I en tid då mörkret verkar sänka sig över vår värld framstår Enno Halleks bärbara utopier dessutom mer nödvändiga än någonsin. Det är en gåta att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap inte listat dem i sin senaste beredskapsbroschyr.  

SEBASTIAN JOHANS

*******************************************************************

Svenska Dagbladet publicerade 2018-10-28 artikel “Enno Hallek, “Portable sunset foever” 87-årings konst är “en dialog mellan då och nu””

Enno Hallek målar solnedgångar. Och regnbågar. Det har han gjort i över femtio år. Märkligt kan tyckas, men märkligt är bra när det gäller konst och Enno Halleks lika konceptuella som kulörstarka solnedgångar och regnbågar ser inte riktigt ut som man kanske förväntar sig.

Själv hänvisar den i dag 87-åriga konstnären till uppväxten i Estland och hur fiskarfamiljen under stora delar av året bodde på den egna fiskebåten. Det var ett liv på och vid havet som mer eller mindre tydligt kommit att prägla hans konst.

Det finns annat i den personliga historien att plocka fram: flykten med familjen över havet till Sverige, tiden i Stockholms skärgård och Blekinge, jobbet som försäljare av herrkläder i Sölvesborg. Allt har på olika sätt fortsatt att påverka och uppfinningsrikt mixats in i det lika särpräglade som svårdefinierade konstnärskapet. Som att hans “portabla solnedgångar”, två halvcirklar sammanfogade med snören och försedda med handtag, exponeras som galgar på klädhängare.

Så också i denna utställning i Konstakademiens tre stora salar. Det är krävande rum att bemästra men Enno Hallek gör det med bravur genom en gles och fint rytmiserad hängning som tar både väggar och golv i anspråk.

Det är något av en energikick att strosa omkring i denna lekfulla retrospektiv, som enligt konstnären själv mer är tänkt som en improvisation och en “dialog mellan nu och då”. Så mycket av en “brottningsmatch mellan de s. k. salarna”, som konstnären uttrycker det, är det dock inte. Snarare är intrycket att då och nu flyter samman till en tidlöst harmonisk enhet som känns helt och hållet relevant hösten 2018.

För den som är bekant med Enno Hallek är det inga direkta nyheter: jämte solnedgångarna och regnbågarna finns ju sågarna och fiskarna, fraktalerna och strängteorin, humorn och poesin.

Några fina målningar av äldre årgång har jag bara sett reproducerade förut. “Vit färg ihopbunden med snören” är en av dessa. En målning från 1966 som skulle kunna vara en humoristisk kommentar till Robert Rymans monokroma målningar i vitt eller, vilket kanske är mer troligt, en hälsning till Kazimir Malevitj och suprematismen.

Här finns också “Vilken riktning” en underbar popskulptur från 1969 föreställande en pekande hand försedd med två pilar.

En version av den pekande handen återfinns permanent på tunnelbanestationen Stadion. Enno Hallek och Åke Pallarp stod för den konstnärliga gestaltningen som idag, 45 år senare, fortfarande framstår som en av de mest lyckade i den stockholmska underjorden. En salig blandning av rustik folkkonst och nordisk popkonst.

DAN BACKMAN

JÄTA KOMMENTAAR

Please enter your comment!
Please enter your name here