Om frihetens värde

0
445

Mariupol. FOTO: Reuters/Scanpix

   Vad är det som gör att Ukraina med förbluffande uthållighet kämpar så tappert? Det hade varit lätt att få fred. Det är bara att ge upp, så upphör de ryska kryssningsrobotarna att förstöra städerna. Men vad vinner man genom att ge upp? Man vinner egentligen inte fred. Man öppnar istället vägen för förtryck: häktningar, fängelser, tortyr, avrättningar, deportationer. På alla nivåer kommer quislingar att ersätta de valda. Den första gruppen som kommer att likriktas är journalisterna. Några kommer att inordna sig. Priset blir en förlust av integritet, självaktning – och förtroende. Nästa grupp blir lärarna. De kommer att förses med nya läroböcker med en ny historia, en ny verklighet. Själva språket kommer att förändras. De nya makthavarna kommer att värva angivare på skolorna, ja, sannolikt kommer varje lärare att ställas inför valet att antingen rapportera eleverna till säkerhetstjänsten eller också bli avskedad.

   Alexander Solsjenitsyn har berättat om en händelse vid ett stort sovjetiskt företag. Hela personalen var samlad till ett partiföredrag. När föreläsarens nämnde Stalin reste sig någon och började applådera. Alla tog efter och ingen vågade sluta. De applåderade stående i två timmar. Till sist slutade direktören och satte sig ner. Samma dag hämtades han av säkerhetstjänsten. Varför? Han hade vågat ta ett initiativ. Alla som tar ett initiativ är ett hot mot varje förtryckare.

   Men det är inte bara möjliga motståndare som drabbas. Maktens ideologi heter terror, och terrorns princip är det planlösa våldet. Målet är att skapa skräck genom osäkerhet, och skräckens mål är passivitet. Det räcker inte ens att ligga lågt för att klara sig. Man måste krypa så långt ner att man inte ens märks.

   Efter terrorn och våldet kommer det som är långt värre: tröstlösheten. Alla som hade någon resning är borta eller krossade. Alla som sade sanningen för sanningens egen skull är tystade. Ingen kan lita på någon annan. Vem som helst kan vara angivare, också min egen far eller son. Våra baltiska grannar har rik erfarenhet av detta. Jaan Kross, Estlands nationalförfattare, sade en gång: ”I det socialistiska samhället förlorar människan först lusten att arbeta och sedan lusten att leva.”

   Allt detta har Ukrainas folk rik erfarenhet av, både från Sovjet och från Operation Barbarossa. De vet vad som väntar. Därtill kommer Ukrainas nationella trauma – Holodomor. Det är den kommunistiskt organiserade svältkatastrofen i Ukraina 1932-1933. Siffrorna över antalet offer varierar, 3-10 miljoner.

   Sedan 1991 har Ukrainas folk fått smaka friheten. Det har varit en turbulent historia. Det har varit en slingrande väg, men i all turbulens har det dock funnits en smak av  frihet. Vad är det då som ger friheten ett så oerhört värde? Grundtvig har sagt: ”Frie må vi være for at leve.” Frihetens kärna är inte friheten att göra vad som helst utan friheten att göra gott. Det är så Augustinus förklarar saken. Och friheten att göra gott är framförallt friheten att skapa något gott. Det innebär att frågan om det goda är grundläggande för friheten. Det kan vara allt från att skapa en modellbåt, ett blomrabatt, ett hem, en familjetradition, till att skapa ett företag eller ett musikverk. Själva skapandet i alla dess former är det mest grundläggande mänskliga. Det var just denna frihet som gick förlorad i det sovjetiska samhället och som nu går förlorad i Putins Ryssland. Det handlar inte bara om den enskildes eller gruppernas frihet, det handlar än mer om den kollektiva friheten, nationens frihet att skapa sina egna lagar, sin egen anda, sin egen väg. Detta är kärnan i det som kallas suveränitet.

   Det kan tyckas sällsamt att frihetens filosof framför andra är en ryss, Nikolaj Berdjajev (1874-1948). Sven Stolpe har ägnat honom en insiktsfull studie, Nikolaj Berdjajev (1983). Varför fäste sig Stolpe vid Berdjajev? Det hör samman med Stolpes ungdomsupplevelse av svensk litteraturvetenskap. I den dåtida forskningen trodde man sig kunna förstå stora diktverk genom att kartlägga påverkan. Sådan påverkan var, sådan var dikten. Därmed gick det unika och geniala förlorat ur blickfältet. Diktaren och människan var ödesbunden vid omständigheter. Friheten och skapandet var instängt i ett kausalsammanhang. Hos Berdjajev såg Stolpe hur friheten är skapandets förutsättning och jordmån. Det är i friheten som det oförutsägbara, det nya och det kreativa spirar. I friheten skapas nya värden som förut inte fanns, inte bara nya produkter och nya konstverk utan också nya gestaltningar av den mänskliga godheten. Det är detta som gör friheten magnetisk. Det är friheten som gör livet värt att leva. Därför är det också värt att dö för friheten.

   Hur gick det för Berdjajev i Ryssland? Han landsförvisades av kommunisterna 1922 och levde sedan i Berlin och Paris.

CHRISTIAN BRAW

JÄTA KOMMENTAAR

Please enter your comment!
Please enter your name here